close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.50 2017
Lina Wolffs »De polyglotta älskarna« är etta på LitteraturToppen.
Etta vecka 39

Lina Wolff

3 oktober, 2016

Hur började arbetet med De polyglotta älskarna, som är den här veckans etta på Litteraturtoppen?
– Jag började fundera på titeln, som jag kom på när jag skrev en dikt. Jag gillade ordet »polyglotta« och »älskare« och hur de så att säga gifte sig med varandra. Jag tänkte att det förmodligen kunde rymmas en hel del ämnen som intresserade mig i den kombinationen.

– Så småningom började jag skissa på två olika historier, en om en kvinna som brände upp ett manuskript som hämnd på en man som förgripit sig på henne, och en om några italienska kvinnor som förberedde sig på att bli porträtterade av en författare. Jag kände att de var delar av samma historia. Det fanns gemensamma bottnar, men jag kunde inte riktigt se hur de kunde länkas samman. När jag insåg att manuskriptet kunde vara den gemensamma nämnaren i de båda historierna förstod jag att det fattades en tredje del där författaren själv kommer till tals. Då lossnade det, och jag kunde se att romanens grundstruktur byggde på tre delar: ett manuskripts tillblivelse, »liv«, och förstörelse.

Hur – skulle du säga – har ditt skrivande förändrats sedan debuten?
– Jag är glad att jag fick debutera med en novellsamling, för att skriva noveller för en författare in spe ger möjligheter att prova olika röster och olika hanteringar av diskurser i en text. Bret Easton Ellis och de andra hundarna var som att måla en stor bild på en stor vägg med ett stort antal färger till förfogande. Det var min första roman och jag var uppfylld av ett slags skrivmässig naivitet, som gjorde att jag trodde allt var möjligt, och att en berättarstruktur kunde vara hur plastisk som helst. Jag gav mig i kast med en utmanande struktur och karaktärer och miljöer som låg ganska långt från mig själv.

Vad skiljer De polyglotta älskarna från dina tidigare verk, i fråga om ärende och uppbyggnad?
– De polyglottarna älskarna är nog något mindre naiv, något mer fokuserad, något närmare mig själv. Den känns som ett steg i rätt riktning, även om jag känner att det är angeläget att i mitt fortsatta skrivande värna om naiviteten från Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Naivitet är oförställd glädje, och det behöver man när man skriver.

Michel Houellebecq spelar en viss roll i boken – vad står han som representant för i De polyglotta älskarna?
– Han representerar den litterära ursprungskällan till den kalla och cyniska blick som kvinnorna i min bok kämpar emot för att överleva.

Du har sagt att »Vi lever i en tid då vi behöver prata om kött«. Vad menar du med det?
– Jag tycker att det ligger ett slags »köttets indignation« över nutiden. Dels när det gäller vårt förhållande till andras, djurens, kött och de friheter vi tar oss där, dels när det gäller vårt förhållande till våra egna fysiska jag, som vi ibland verkar tro är helt frikopplade från allt annat som pågår, inom och runt oss.

– Jag tror detta har något att göra med en övertro på rationaliteten, och ett radikalt bommande när det gäller att se djupare och meningsskapande förutsättningar för vår existens. Jag vill skriva om detta i min nästa bok. Dessutom vill jag arbeta vidare med den köttiga sexualitet som jag tror man kan hitta både i De polyglotta älskarna och Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Blev De polyglotta älskarna den roman du föresatt dig att skriva, eller förändrades den mycket under arbetets gång?
– Ja, massor. Hanteringen av struktur, karaktärer, språk och skärningspunkter förändrades under hela skrivprocessen. Men grundbultarna ligger fast och jag tror att de ämnen jag förutsatte mig att skriva om är desamma, fast utvecklade.

 

  • Lina Wolff är född 1973 och bosatt i Hörby. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. I höst är hon aktuell med sin andra roman De polyglotta älskarna, som tog sig direkt in på Litteraturtoppens förstaplacering.