close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.49 2018
Trea på Litteraturtoppen

Carl-Johan Malmberg

2 februari, 2017

Först Blake, nu Yeats. Varför valde du att ta dig an Yeats den här gången, i och med Var hemlig och gläds – vandringar i William Butler Yeats poetiska världar?
– Yeats är en gammal kärlek. Jag har läst honom sedan tonåren. Det började med en sommar på Irland med besök i Yeats märkliga hem, Thoor Ballylee, ett medeltida torn strax söder om Galway, men minns jag rätt – det är ju nu nästan 50 år sedan – hade jag redan då fängslats av hans tidiga ballader och sagor, läst en biografi om honom och lärt mig utantill några av hans dikter, den sena The Second Coming [svensk titel: Återkomsten, reds. anm.]  och den tidiga The Lake Isle of Innisfree, den ena en kärv skräckvision, den andra en idyll.

Vari ligger det unika i Yeats diktning?
– Yeats är så mångfasetterad. Man kan säga att han som diktare är flera diktare i en: den lyriska sångaren, den högstämda profeten, den intima kärleksdiktaren, symbolisten med suggestiva fast svårförklarade bilder som etsar sig in hos läsaren och lyssnaren utan att man riktigt förstår dem, men också den raka samtidspolemikern med politiska, irländska ämnen för sin dikt. Han kan ibland var mycket enkel och konkret, som när han talar om sitt åldrande eller återger en kaféscen där livets rikedom plötsligt öppnar sig för honom eller diktar om ett eftertänksamt samtal med två väninnor.

– Yeats är ofantligt oförutsägbar, han svingar sig mellan tonfall och ämnen, stilar och genrer, han vill hela tiden förbluffa sin läsare och man vet aldrig vad man kommer att hamna när man börjar läsa en dikt av honom, än mindre en hel diktbok. Han utstrålar en enorm energi – där liknar han Blake – men först som sist är det sången som gäller, dikten för örat. Hans språk är inte lätt, han uppfinner alltmer som tiden går egna satsfogningar och ordsammanställningar, så att säga på trots mot den konventionella engelska poesin – England var ju förtryckarnas land för honom fast han älskade det engelska språket. Min erfarenhet är att dikterna öppnar sig först när man läser dem högt, hittar rytmen och rimmen i hans poesi.

Hur tänkte du kring balansen mellan djup och tillgänglighet? Det vill säga – hur tar du med läsaren till den nivå du vill, utan att riskera att förlora eventuella noviser på vägen? 
– Jag har inte i första hand tänkt på läsaren när jag skrivit min bok utan på mig själv. Det låter kanske konstigt men antingen jag skriver en tidningsartikel, en hel bok eller håller ett föredrag brukar jag tänka att jag ska göra det jag talar om så tydligt som möjligt för mig själv. Kanske förlorar jag en och annan läsare på vägen men inte i så fall, tror jag, för att boken är krångligt skriven – jag uttrycker mig rätt enkelt, utan jargong och facktermer – utan för att boken är så stor. Viktigt har också varit att lägga in bilder som fungerar som andningshål i textmängden men också som föremål för meditation – Yeats bokomslag är underbara konstverk att stanna upp inför. Om han diktade för örat så gjorde han sina böcker för ögat, jag har försökt visa det i Var hemlig och gläds.

     

  • Carl-Johan Malmberg är författare och kritiker. Han har tidigare också undervisat vid Kungliga konsthögskolan och Stockholms universitet. Han är just nu aktuell med Var hemlig och gläds – vandringar i William Butler Yeats poetiska världar (Wahlström & Widstrand).