close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.37 2018

Förläggare: Helena Ljungström

Satyricon

I sin fjärde roman begår Gertrud Hellbrand erotiskt drama, det är bara lite tunnsått med erotik. En välskriven, kittlande berättelse om underkastelse och lydnad, med tydliga Donna Tarttska influenser.

Detta ska passera

Cecilia Davidssons tredje roman är dels en stark beskrivning av tonåringens villkor och känslor, vilka hon ännu saknar verktyg för att hantera. Dels också en torr gestaltning av medelålders ständiga blodbrist.

Hemman

En bil har dykt upp på ön, och det är väl det mest händelserika. Magnus Dahlström lyckas ändå färglägga livet och samspelet mellan öborna, med hjälp av en stram och erfaren prosapenna. Ett ambitiöst litterärt verk.

Sus

I sin andra diktsamling använder Katapultpris-belönade Agnes Gerner grisen – från födelse till slakt – som bild för transportsträckan mot döden, hos alla mänskligt meningslösa svin.

Dö andras död: en roman

Lars Raattamaa döper i sin första roman ett kapitel till ”Allt våld som finns inuti språket”. Det är talande: Få svenska författare har lika enträget ljussatt de strukturer som är inbyggda i det skrivna ordet, och på samma gång använt det för att ge en röst åt dem som drabbas mest av samhällets brutala utfrysningsmekanismer.

Medborgare: En amerikansk dikt

Ett av tiotalets centrala konstverk i översättning av Marie Silkeberg och Jenny Tunedal. Flerfaldigt prisbelönad poesi som skakar om. Av identifikation och av sorg; av insikten om den vita världens aningslöshet.

Natten som föregick denna dag

Ett avskuret trettonårigt liv, öppnar Johanne Lykke Holms text. En ingrodd romandebut; en familjeberättelse om avskiljdheten, om den kvävande meningslösheten.

Atlantis

”Alla måste bli fattiga / Ingen måste integreras / Jag är emot utveckling”, står skrivet, i detta massiva verk som utspelar sig i ett evigt efteråt, där ”faran redan har hänt”. Marie Silkeberg formulerar med denna hennes åttonde diktsamling en ödesskrift, som stiger ur upplysningens ruiner.

Sista dagen

Leif Holmstrands diktning ringar in ett tillstånd av stillsam sorgsenhet. Som i ett efteråt när luften har gått ur, när orken har tagit slut, när kraften är tömd.