close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.50 2017
250836

Medborgare är en genial bok”

30 mars, 2017

 

Marie Silkebergs nionde diktverk Atlantis sträcker sig över världen. Tillsammans med Jenny Tunedal har hon översatt Claudia Rankines brutala diktverk Medborgare: En amerikansk dikt.

Hur började arbetet med Atlantis?
– Svårt att säga. Kanske började den på Johannesburgs flygplats, dagen då Mandela begravdes, och begravningen visades på storbildsskärmar över hela flygplatsen. Och jag tänkte att sist jag landade på den afrikanska kontinenten var dagen då Olof Palme begravdes.
I ordlösheten över att vara den människa som tänkte så.

På vilket sätt särskiljer sig Atlantis från dina tidigare verk?
– Den är enklare tror jag, rakare. Man kan väl säga att den har en nollpunktestetik. Att orden varken fångar eller täcker världen. Att den vill vara det klot den besjunger och begråter, full av många andra människors röster.

Blev Atlantis det diktverk som du föresatt dig att skriva?
– Jag föresatte mig inte så mycket, jag försökte länge att ge den en form, men lät det arbetet styras av något som jag inte förstod eller behärskade. Hur binda samman saker, med vad? Jag försökte stå ut i osäkerheten. Skrev tills det till sist gav ifrån sig någon mening, att ha ställt den frågan.

Du har tillsammans med Jenny Tunedal också översatt Claudia Rankines Medborgare: En amerikansk dikt. Vad är det i Rankines diktning som slår an hos dig?
– Hur den gör något nästan synligt – synligt; det ett samhälle inte vill veta om sig själv. Hur den arbetar med rasismen som kroppslig, psykisk och social verklighet. Att den ger form, sättet den ger form, åt en kollektiv erfarenhet, så intrikat och mångfacetterat. Det är en genial bok, en genial författare.

Hur var det att översätta Rankine? Och vad fastnade i dig, efter läsningen?
– Som vit var det en våldsam upplevelse, att som översättare ta in varje ord och kommatecken och konstant fråga mig, oss, om min, vår, förståelse var tillräcklig, om jag, vi, täckte över något, censurerade något outhärdligt, slätade över. Det faktum att vi var två gjorde det både lättare och svårare: för att det innebar att den projektion som alltid är verksam i rasismen – vem som bär det onda – var så verksam och samtidigt kortsluten. Ett lättantändligt och högexplosivt tillstånd. Både uttalat beskrivet i boken och en del av dess språkliga operationer.

– Det som fastnat efteråt är väl att ha tagit sig igenom det arbetet – en vapenvila med ett stetoskops tålamod, för att citera Rankine, att ha gett boken en svensk form, och en bestående känsla av hur stor den boken är.
 

  • Marie Silkeberg är poet, dramatiker och översättare. Aktuell med diktverket Atlantis och översättningen av Claudia Rankines Medborgare: En amerikansk dikt, som är etta på veckans Litteraturtoppen.