close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.50 2017
lars
Lars Raattamaa

»Jag ville skriva om ledsna människor«

30 augusti, 2017

Han debuterade redan 1989, med diktsamlingen Ur krakars gäld. 28 år senare är Lars Raattamaa aktuell med sin första roman: Dö andras död (Albert Bonniers förlag), tvåa på veckans Litteraturtoppen.

Vad drev dig till att skriva Dö andras död?
– Ett stort antal saker pågår ju alltid i huvudet samtidigt. Men ett spår var att jag ville skriva om ledsna människor, jag känner igen mig själv så. Trots risken att sjunka ner i självömkans träsk. Ibland används uttrycket politisk depression, jag är inte helt förtjust i det, det är ju frånvaron av politik, i Laclau & Mouffes betydelse, som göder depressionen, inte politiken.

– Jag ville skriva om människor som försökt och försöker att bygga en värld. Idag ser det ut som att det bara är reaktionära människor som ägnar sig åt världskapande. Jag ville skriva om människor som bokstavligen stångat sig blodiga mot förbudet mot världsbygget. När människor är i det excentriska, i det som sker utanför centrum, i det som inte är televiserat, hos människor som bygger i ord och materia, i samtal och diskussioner, människor som försöker bygga varandra. Alltså i det mycket vardagliga.

– Doktrinen idag är förbudet mot att bygga ett samhälle, enligt liberalismen så kan samhället, i bästa fall, uppstå av en slump. Det är Friedrich Hayeks doktrin om »planerarna« som leder oss i fördärvet.

– Jag ville skriva en bok om de planerarna, därför att planerarna är inte en klubb känslokalla byråkrater som sitter i något kontor, det är vi alla. Människor som kämpar mot krafterna som vill göra dem historielösa, människor som inte låter sig nöja med dagens allomfattande struktur av människoexploatering; det är människor som försöker se var en bostadsrätts värdetillväxt kommer ifrån, som vägrar att bara acceptera det som magi.

 

lars-citat2

– Milton Friedman beskrev en gång den liberala toleransen som »marknadens magiska mekanism som låter miljoner individer mötas var dag utan något behov av att älska varandra, eller ens prata med varandra.« Jag ville skriva om människor som vägrade se andra människor så, som blott turistmonument, konsumtionsobjekt eller kommunikationsinstrument.

– Jag ville skriva om människor som gått i väggen när de försökt allt det. Jag ville skriva ett slags Tåbb med manifestet för vuxna.

lars1

Varför en roman den här gången?
– Det korta svaret är att det var för att jag slutade skriva poesi och var tvungen att återuppfinna mig själv som författare. Hela mitt liv har jag sökt ett sammanhang, men jag fann mig själv utslängd in i marknadens krig. Jag har ingen illusion om att hitta något sammanhang längre, det är inte därför jag försöker uppfinna mig igen, det är ren överlevnad. Om jag hade sett mig nu, 10 böcker senare, innan jag gav ut min första bok, så skulle jag ha trott att det vore värt arbete och offer, men litteraturen har varit ett kroniskt socialt haveri, litteraturen har aldrig gett mig någonting. Jag tänker att litteraturen inte bara består av alla böcker utan också av allt runtomkring, seminarier, institutioner, samtal, kommenterande texter, grupper, konspirationer, kotterier, skolor, grandiosa gemensamma projekt, kök och vardagsrum.

– Om jag bara tittar på böckerna så har den tid jag skrivit i varit fantastisk. Det har varit ett privilegium att få skriva under samma tid som författare jag tycker om. Men den andra halvan av litteraturen har varit obefintlig, för att inte säga enbart ett konservativt bevarande av samma akademier som alltid tillhört samma härskande klass.

– Till skillnad från konsten under åttio- och nittiotalet så har litteraturen inte haft förmågan att förnya sin infrastruktur. Det finns exempelvis inget steg vidare, till skillnad från i konsten där det finns ett antal tjänster på konsthögskolorna, i litteraturen finns det bara en tjänst och där var jag inte önskad.

– Jag vet. Jag står här nu med självömkans skamliga troll tandlöst skrattande över mitt huvud. Ibland sägs det att vi borde prata om depressioner? Glöm det. Det kommer aldrig att ske. Vi placerar ständigt självömkansdemonerna på varandras axlar.

Hur upplevde du skrivprocessen, i jämförelse med dina tidigare diktverk?
– Förvånansvärt lika. Jag föreställde mig inte att skillnaden skulle vara så stor, men den var till och med mindre än jag hade trott. Med det sagt så kan jag ändå peka på en skillnad. Jag har alltid arbetat med karaktärer, men i den här boken växte de ut till ett slags låtsaskompisar. Och just som så bjöd de mig motstånd. Jag har alltid sökt motståndet. Att allt kommer ur mig är en trivial sanning, just därför har jag alltid försökt få texten att bli främmande för mig själv. Det är min väg att bygga en kritik mot de heliga kapitalistiska begreppen kommunikation, kreativitet och kärnfullhet.

– Att dikten är närmare verkligheten än fiktionen är en gammal tanke men att elementet av fiktion, och mer bestämt det tröga motståndet, skulle ge mig en ny grad av främlingskap inför mig själv, det var överraskande.

lars2

Blev romanen den bok som du föresatt du att skriva?
– Jag brukar alltid ha en förställning om bokens yttre väldigt tidigt. Det yttre brukar ofta inte förändras särskilt mycket. Böckerna förändras istället inifrån under skrivarbetet. Och där hände väldigt mycket. Alla böcker har varit läroprocesser. Den här gången växte kampen mellan en värld av relationer kontra en värld av konsumtion succesivt fram. Hur blir vi människor, genom varandra eller genom att köpa oss själva och andra. Sker människors frigörelse som valfrihet eller som frihet att arbeta, som en frihet att bygga sin värld, som en frihet att få rätt att vistas i det rum man byggt.

– Så lärde jag mig av Anni, Anti och Alfuera, att när de förnekas relationerna och tvingas in i konsumtionen, det må vara en hur frigörande konsumtion som helst (á la Hair), så drivs de in i depressionen, i paranoia, borderlinepsykos och resignation. En viktig del av läroprocessen var att se rummets roll i depressionen. Från början tänkte jag att boken hade två huvudpersoner: Annis gäng och Blackeberg-Traneberg. Deras Västmaa. Under arbetet utspelade sig det amerikanska valet och för mig blev Hillary Clintons ord »deplorable«, beklagliga, ömkansvärda, ett lika avgörande ord för min bok som för det amerikanska valet. Det är det Anni och Emma pratar som deras smutsiga röda jord, och det är det som killarna i hotellbaren i Svanstein menar när de pratar om att tornedalingar borde köra tågen. Deplorable hade kunnat vara blott ett förfluget ord i misstag, om det inte också varit en struktur. En struktur som också är den rådande stadsbyggnadsideologin.

– Läroprocessen gav mig en bok som inte bara ställer frågor utan som också ger svar.

I recensioner har »romanens hopplöshet« påtalats flera gånger. Men finns det inte hela tiden också en optimism i just din tro på språket och »det skrivna ordet«, som ett slags väg ut? 

– Jag måste erkänna att jag inte noterat det, men jag har bara läst (och hört) tre recensioner. Elena Ferrante räknar upp i en scen från sjuttiotalets sista år, i den fjärde boken i Neapelsviten, Det förlorade barnet, de katastrofer som var på väg då: »för det första att det revolutionära subjektet framför alla, arbetarklassen, skulle gå under, för det andra att socialisterna och kommunisterna, som redan var fördärvade av sina ständiga gräl om vem som stöttade kapitalet, skulle göra sig av med hela sitt politiska arv, och för det tredje att det inte längre skulle finnas några utsikter till förändring, saker var som de var och vi måste finna oss i det.«

– Orden blir upptakt till den kanske märkligaste boken i sviten, en bok om ett borttynande, inte bara av barnet, utan av relationer, mellan människor, mellan text och värld. Elena Grecos böcker som haft en så synlig plats i romanerna tynar nu bort i bakgrunden, trots att författaren gång på gång talar om framgången. Elena Ferrante skriver också hon om depressionen inför det politiska (om den borttynande möjligheten att förändra världen).

– Det skulle vara ett misslyckande om alla omfattade det jag skrev fast jag tycker väl kanske inte att man behöver utrangeras som »hopplös« bara för att man inte ägnar sig åt nån slags Sean Banan-litteratur. Dö andras död är en mörk och sorglig bok. Men på samma sätt som det går att njuta till den sorgligaste musik så vill jag skänka njutning till var och en som vill, i det sorgliga. För det spelar mindre roll att boken är full av 999 uppslag till seminarier i SSU-kurser och Kommunistisk ungdoms läger, eller att om någon på Stockholms Stadsbyggnadskontor skulle öppna pärmarna så skulle de slänga Sveriges farligaste dokument – Stockholm översiktsplan – i närmsta papperskorg, det viktiga är människorna i boken, mina nya låtsaskompisar. Deras liv. Deras ensamhet. Deras självömkan.

lars3


Vad arbetar du härnäst?
– Jag har alltid varit skrockfull till den frågan, jag har aldrig vågat berätta om det jag håller på med, inte till någon. Men vad tusan. Ska jag nu återuppfinna mig själv så kanske jag skulle kasta ur mig en förhandsglimt. Jag håller alltid på med exakt tusen saker samtidigt, men det som är konkret på gång nu är dels en bok om likheter och skillnader mellan arkitektur och litteratur, den politik som växer fram i den korspunkten. Den kommer att heta Sprawl, brus och parataxis. Det är en bok jag hållit på med i väl femton år nu, vem vet om den blir klar. Just nu befinner den sig i en undersökning av nyliberalismens klassiker.

– Mina böcker drömmer varje gång om att få bli Wuthering Heights och Hevonen häst, och den smärtan fungerar ibland som elixir och ibland som gift. Dels så är jag en tredjedel in på nästa roman, det skrev jag förra sommaren, i väntan på slutarbetet med Dö andras död. Den kommer att bli klar, det vet jag redan nu även om det återstår gott om arbete. Och den kommer att heta Mot naturen. Dö andras död kan man mycket väl läsa som den första i en triptyk med det informella namnet arkitekturen som icke är, tre böcker om längtan och rum.

 

  • Dö andras död är tvåa på veckans litteraturtoppen. Lars Raattamaa har erhållit flera priser, bland annat Sveriges Radios Lyrikpris och Aftonbladets litteraturpris. Foto: Fanny Varga.