close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.49 2018
Jesper Svenbro

»Jag drogs oemotståndligt till Rimbaud«

21 april, 2017

Ellerström förlag presenterade nyligen Arthur Rimbauds storstilade Vad poeten får höra när det blir tal om blommor. Vi ställde fem frågor till översättaren, poeten och akademieledamoten Jesper Svenbro.

Vad poeten får höra när det blir tal om blommor är ett säreget verk i Rimbauds bibliografi. Varför var det viktigt, eller intressant, för dig att presentera verket för en svensk publik? 
– Dikten kom ju inte att införlivas med Rimbauds samlade verk förrän 1925 då manuskriptet återfanns bland adressatens efterlämnade papper. Då hade både Rimbaud och hans adressat, den senromantiske poeten Théodore de Banville varit döda i 34 år. Det är ju ett enastående förhållande, eftersom dikten faktiskt kan ses som ett slags modernismens myndighetsförklaring.

Du beskriver själv hur du länge dragits till detta Rimbauds verk. Vad var det som tilltalade dig personligen?
– Ja, jag drogs oemotståndligt till den här dikten — på ett sätt som jag inte enkelt kan förklara. Jag hade väl i början på sextiotalet redan förstått att den på sitt sätt formulerade Göran Palms tes om den svenska femtiotalspoesins bristande uppmärksamhet mot avhästningen, — nämligen när Rimbaud hävdade att de senromantiska poeterna ägnade den i omvärlden relativt sällsynta liljan ett oproportionerligt intresse. Jag hade ju en ovillkorlig beundran för Rimbauds Illuminationer och var omedelbart intresserad av hans lösning på ”problemet”. Men på sextiotalet räckte mina franskkunskaper inte till för att komma vidare.

— Så hamnade jag i Frankrike, franska blev mitt vardagsspråk, mitt yrkesmässiga språk som forskare och lärare och när jag kom tillbaka till dikten på åttiotalet kunde jag till min outsägliga överraskning upprätta ett helt nytt förhållande till den. Det var i ett tillstånd av lycksalig svindel som jag läste den rakt igenom utan att läsningen nämnvärt hakade upp sig. Vid den här tiden hade mina egna dikter blivit alltmera sarkastiska, ironiska, antilyriska, och jag kände stor samhörighet med Rimbauds raljerande med den senromantiska poesins blomsterspråk.

– Samtidigt arbetade jag intensivt och icke utan framgång på en grekisk myt om den förste lyrikern, Kérambos, om honom som blev så bitande anti-lyrisk att han till straff förvandlades till ekoxe, kerámbyx på grekiska. Jag tyckte att namnet Kérambos lät som ”Cher Rimbaud”, och den akustiska associationen skulle visa sig mycket mer betydelsefull än jag förutsett. Därför blev det självklart för mig att integrera texten till den här myten i anslutning till min översättning av Rimbauds dikt. Den finns att läsa i boken.

Rimbauds verk är på ytan en drift med Banvilles stilistiska språk. Ett centralt tema i ditt tillhörande förord är tanken om parodi som hyllning. Kan du exemplifiera?
– Till att börja med framstod dikten för mig som en rättfram parodi på Banvilles Lindansardikter. Rimbaud hade ett år tidigare refuserats av Banville, redaktör för tidskriften Le Parnasse contemporain. Nu skickar han sin nya dikt Vad poeten får höra när det blir tal om blommor till Banvilles tidskrift. Rimbaud kan knappast ha hoppats på publicering. Dikten blir därför närmast ett privat meddelande till Rimbauds adressat, i vars gömmor den alltså kommer att ligga i 34 år! Men om man uppfattar dikten som en renodlad, illvillig parodi, uppstår en svårighet, eftersom Rimbaud faktiskt ger uttryck för en deciderad Banville-beundran, som inte är det minsta dubbelbottnad. Han älskar Banvilles dikter!

– När jag läste Banvilles ”Inledande anmärkning” till 1859 års utgåva av Lindansaroden, slog det mig slutligen att Banville där faktiskt ger lösningen på problemet. Han säger där att beviset på att en litterär genre nått sin kulmen är att den kan parodieras och han nämner Striden mellan grodorna och mössen, alltså den antika parodin på Homeros’ Iliad, som beviset för sin tes. Detta har Rimbaud förstås läst och förstått och kan, när han skriver sin parodi på Banville, utgå ifrån att Banville ska kunna dra sig till minnes vad han själv sagt i ämnet. Att parodiera Banville betyder alltså här detsamma som att säga att Banvilles poesi betecknar kulmen i en poetisk utveckling.

Vad i Rimbauds diktning och stilistik var svårast, eller mest utmanande, att överföra till svenska språket?
– Min upplevelse av Rimbauds dikt på åttiotalet var som sagt präglad av ”lycksalig svindel”. Hans tekniska mästerskap, den suveräna behärskningen av den rimmade fyraradiga strofen måste få återuppstå i en översättning värd namnet! Det är inte min sak att bedöma hur jag lyckats i mitt uppsåt, men jag har som jag skriver i förordet försökt ”göra en svensk version av originalet—till vilket pris som helst”. Jag har tagit mig friheter. Det har alltså inte varit fråga om ett ”ord-för-ord-förfarande”. Vad jag varit ute efter har varit att överflytta varje strofs epigrammatiska poäng till svenska.

Hur har Rimbaud påverkat din egen diktning? 
– Länge har jag tyckt att mina diktsamlingar Särimner och Hermes kofösaren bara utgjort stationer på min väg tillbaka till poesin under åttiotalet. Men efter att ha översatt Vad poeten får höra när det blir tal om blommor inser jag att de inte betecknar ett lågvattenmärke utan faktiskt har del i den ”rimbaldianska energi” om vilken Yves Bonnefoy talar i sin Rimbaud från början av sextiotalet. Jag tänker på dikter som ”Stora Lyriker” och ”Kérambos”, otänkbara utan den Rimbaud-läsning som ackompanjerade deras tillkomst.
 

  • Jesper Svenbro är poet och översättare. Sedan 2006 innehar han stol nummer åtta i Svenska Akademien, som efterträdare till Östen Sjöstrand.