close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.15 2018
hedenberg
Översättare av Italo Calvinos »Stigen där spindlarna bygger bon«

Johanna Hedenberg

4 november, 2016

Natur & Kulturs nyöversättning av Italo Calvinos debutroman är ny på Litteraturtoppen.

Hur såg din relation till Calvino ut sedan tidigare?
– Calvino är ju en författare som man inte kan undgå om man är intresserad av italiensk litteratur, eller 1900-talslitteratur över huvud taget. Jag har inte läst alla hans verk, men det jag har läst har jag tyckt om, från de magisk-realistiska berättelserna till essäerna. Han är en självklar referens, och eftersom han är en vår tids största författare är det klart att jag har en enorm respekt för hans texter både som läsare och översättare. Jag hade faktiskt redan översatt ett par av hans kortare texter för tidskrifter. Men det är väldigt längesen, på nittiotalet, så jag blev glad över att få översätta en hel bok som inte fanns på svenska sedan tidigare.

Hur upplevde du själva översättningsarbetet?
– Det var väldigt roligt, men ganska tidskrävande och inte alltid helt lätt. Det är en skenbart enkel text, realistisk och rakt berättad, ganska långt från det jag tror att de flesta väntar sig av Calvino. Men det finns en stor exakthet i hans texter och det tog ett tag att hitta rätt ton. Det var också två översättningar i en, eftersom förordet från 1964 års reviderade utgåva finns med. Även om det bara är på drygt tjugo sidor är det en text i sin egen rätt, som förstås har en helt annan stil än romanen och som innehåller en hel del referenser och saker som jag behövde kontrollera. Som ofta när jag översätter förändrades min uppfattning om boken en del under arbetet och ju längre jag kom desto starkare intryck tog jag av den, av all grymhet och sorg som finns där, men också den paradoxala lekfullheten och hoppfullheten.

Vari ligger styrkan – enligt dig – i Stigen där spindlarna bygger bon?
– Jag tycker att boken är värd att läsa både för själva romanen och förordet som är som en miniessä – en text som också har hög litterär kvalitet och är viktig inte bara för att förstå Calvinos debutroman och varför han efter tjugo år reviderade den, utan också för att förstå hans författarskap i ett större perspektiv och den tid som formade hans tidiga skrivande. Romanen kom först ut 1946 och är alltså skriven direkt efter kriget, utan någon distans till det som hänt. Det är fascinerande att någon som bara var i tjugoårsåldern har kunnat skildra ett barn på det sättet, och världen med ett barns blick. Och dessutom beskriva en motståndsrörelse på ett så originellt sätt. Partisanerna stod ju på den goda sidan i sin kamp mot fascister och nazister, men här beskrivs de inte som hjältar utan som motsägelsefulla människor med alla möjliga egenskaper, ofta både elaka och fega men ändå skildrade med ett slags värme. Och när huvudpersonen Pin tar sig fram i en svårbegriplig värld blir det tydligt att saker inte är svartvita, att det ibland är en slump vem som hamnar på vilken sida. Samtidigt som det är en ytterst realistisk berättelse finns det lite oväntade sagoaktiga inslag som pekar framåt mot Calvinos senare böcker. Det är en bok med många dimensioner som växer under läsningens gång.

Fanns det några särskilda utmaningar med översättningen? I sådant fall – vilka?
– Det klart svåraste var namnen. Det är inte många personer som kallas för sina riktiga namn, både männen i huvudpersonen Pins hemmiljö och de partisaner han träffar när han har gett sig hemifrån – nästan hela persongalleriet består av män – har olika smek-, ök- eller täcknamn. Egennamn brukar ju inte översättas, men här tyckte jag att det var nödvändigt att göra det eftersom de är betydelsebärande och dessutom fanns det ett öknamn som Pelle som inte kunde behållas: Det skulle ju ha låtit som Olle eller Nisse i den svenska översättningen. Vissa namn var dubbeltydiga och lite svårbegripliga och vissa var lättbegripliga, men gick inte att översätta direkt eftersom de helt enkelt är omöjliga på svenska. På italienska går det till exempel bra att bilda namn av adjektiv, som Den vänsterhänte eller Den svarthåriga, men som inte alls fungerar i översättning. Efter en del diskuterande med min redaktör, andra översättare och italiensktalande kom jag fram till att jag måste släppa den exakta betydelseåtergivningen och försöka föra över de associationer eller känslor ett namn väcker. Jag fick helt enkelt vara ganska fri och tänka lite i lumparnamnsbanor.

 

  • Johanna Hedenberg är översättare, född 1968 och bosatt i Stockholm. Hon översatte sin första bok 1991 och har författare som Elena Ferrante och Silvia Avallone på sitt CV.