close rank-same rank-down rank-new rank-up left-arrow right-arrow search twitter facebook instagram
V.42 2017
Aris Fioretos. Fotografi: Thomas Florscheutz.
Översättare av Jan Wagners »Självporträtt med bisvärm«

Aris Fioretos

8 december, 2016

Hur såg din relation till Wagner ut innan arbetet med översättningarna till Självporträtt med bisvärm påbörjades?
– Det låter som om ni befarade att något hänt i samband med översättningen? Jag kan försäkra: Nichts dergleichen. Jan Wagner och jag är lika goda vänner nu som före arbetet.

Urvalet är gjort av Wagner i samarbete med dig. Hur gick tankegångarna och urvalet till?
– Urvalet gjordes av Jan. Med tanke på de många versmått som han använder – sapfiska oden, sestinor, villanellor, sonetter, ghaseler och annat – ville jag inte ge mig själv möjlighet att backa ur och välja bort texter som jag anade kunde bli krångliga att göra svenska av. Listan som Jan sammanställde visade sig innehålla 110 dikter. När jag räknat texterna föreslog jag bara en till, så att antalet blev det symmetriska 111. Jag får också ta på mig den avslutande essän om fri och bunden vers, som tycktes mig motiverad som ett avslutande statement – det mesta om varför Jan diktar som han gör finner man där. Men resten går på hans konto.

Wagner pendlar mellan olika stilar och genrer. Inte sällan skriver han också på fri vers. Vad i Wagners språkbruk var mest utmanande att översätta till svenska?
– Språkbruket är inte utmanande, åtminstone inte om man därmed avser vokabulär, grammatik och meningsbyggnad. Svårigheterna uppträder först i förening med dikternas musikalitet och de distinkta, nästan etsade bilder och metaforer som förekommer. Då blir det i gengäld förbaskat knepigt. I efterordet talar jag om att det bitvis känts som att lösa korsord och sudoko samtidigt som man förväntas jonglera med – låt oss säga – en wettexttrasa och några julgranskulor. Varför man som översättare frivilligt utsätter sig för sådana prövningar är en gåta, alternativt något för analytikersoffan.

– Även när Jan skriver fri vers tenderar han till en jambisk meter. Denna känsla för rytm, denna stundom dansanta karaktär är viktig att bibehålla. Rimmen är förstås en annan sak att hålla ögonen på. Tyskan innehåller en hel del rena, men också minst det dubbla antalet kvarts- och halvrim – alltså vad engelskan kallar slant rhymes, »skeva rim«. Ofta märker man dem inte förrän vid tredje läsningen. Jag har gjort vad jag kunnat för att bevara dessa ekon, vilket lett till att den svenska versionen ibland fjärmar sig en smula från originalet. Det räcker ju med ett klumpigt nödrim eller en aningen bakvänd syntax för att en dikt skall gå kaputt. I enstaka fall har jag till och med avstått från att rimma och istället litat på parhästarna rytm och assonans.

Vari ligger – enligt dig – det unika i Wagners diktning?
Jag uttalar mig ogärna om det unika i någons författarskap. (Spännande verk är väl mindre unika än ojämförliga?) Men Jan har en sällsynt förmåga att få det svåra att framstå som lätt. Lyckligtvis är han komplett ointresserad av att bli beundrad. Ibland får man intryck av att han helst skulle eliminera sig själv ur ekvationen – som i den beundransvärda titeldikten Självporträtt med bisvärm, där diktjaget först framträder när det helt täckts av bin, och alltså egentligen försvunnit.

– Hos Wagner finns ingen fåfänga, inget självgott tryne som hänger över axeln på läsaren och vill visa hur klyftigt det ena eller andra kruxet i en text har lösts. Tvärtom är han generös med precisa iakttagelser, välbalanserade känslor, ömtåliga insikter som inte sällan avvinns en diskret humor – och så har han en slagrutesäker förmåga att gömma överraskningar i texterna som man först upptäcker vid upprepad läsning. I dikten om ugglan i det täta lövverket kan det vara »skogen« som återkommer tre gånger i sista raden och på så vis ekar hoande. Eller ta dikten om den harmynta »Anna«, vars namn kan delas precis på mitten, mellan de raka n:n, likt den där lavasträngen mellan framtänderna på personer med kluven gom.

Vad arbetar du med härnäst?
– Jag är inte yrkesöversättare, utan översätter bara sådant jag gärna själv skulle ha skrivit eller anser borde finnas på svenska. Men jag har upptäckt att det gör det egna arbetet gott att ägna sig åt översättning mellan egna böcker. Hjärnan hinner ställa om sig. När försvenskningen väl blivit klar är lusten att skriva stark, fast man riskerar inte längre att upprepa gamla språkvanor eller berättartekniska principer. Sedan jag blev klar med Wagner i våras har jag hittat in i en ny roman. Ännu återstår oändligt mycket att göra. Jag befinner mig just i den där hopplösa fasen av radikal dumhet. Vart jag än blickar: halvdana meningar, narrativt slarv och sentimentalitet. Men nu är jag åtminstone inne i bergverket – och skall göra mitt bästa för att inte komma ut förrän jag har ett par diamanter i händerna.

  • Aris Fioretos är författare. Han debuterade 1991 och har i urval översatt Jacques Derrida, Friedrich Hölderlin, Paul Auster och Vladimir Nabokov.
  • Porträttfoto: Thomas Florscheutz.